Den smala och skumpiga vägen leder över kullarna, ned i dalgången. På avstånd syns en frodigt grön dunge mitt på den guldgula slätten. Mitt i det gröna gömmer sig en omsluten värld i ett vidöppet landskap. På håll ser jag vita pelare och en smidesgrind, målad i lysande blått. Jag skymtar varmt ockragula väggar genom lövverket.
Det är sex år sedan jag var här. Då sålde jag huset i den gröna dungen till det nuvarande ägarparet (vilkas kärlek till livet på landet fått dem att utöka sitt livsrum – en stor gård ett stycke åt sydost blir deras nya hem!)

Dungen är sig lik, bara grönare än jag minns den. Men innanför de gröna väggarna känner jag bara glimtvis igen mig… Känslan är fortfarande romantisk och en smula drömsk. Men den enkla, anspråkslösa längan har mognat till en stor personlighet med karaktär och en god dos egensinne…

Nu råkar huset händelsevis vara Calles, vår värderade medskribent, och hans äkta hälfts boplats. Calle ville för liv och pina inte skriva om sitt eget hus. Han mumlade försynt någonting om jäv och subjektivitet… Men undertecknad låter honom ändå komma till tals lite nu och då… de ”stolpar” jag bad honom förse mig med, är nämligen ett kärleksbrev! Och sådana vill man ju gärna tjuvläsa…

”Vi fann ett själfullt stenhus med utedass och enorm potential. Redan från början låg en sakral stämning i huset som förde tankarna till ett kyrkorum.
Detta passade oss utmärkt, eftersom vi båda vurmade för de katolska influenserna som återfinns i vårt favoritland Spanien. Vi kände att huset på något sätt bad om sina religiösa symboler i form av madonnor och ikoner. Husguden har under hela renoverings- och moderniseringsprocessen har varit den mexikanska konstnären Frida Kahlo och hennes oräddhet för klara färger /…/ Överhuvudtaget har vi lekt med materialen, och därmed redan från början plockat in annorlunda detaljer i skånelängan - just för att vi tycker att en gammal stenlänga har så många möjligheter och så gärna låter sig influeras av andra kulturer och byggnadssätt! Därför valde vi att måla huset i en gulockrakalk, som man ofta återfinner runt medelhavet - men också i vårt danska moderland! Men eftersom vi också gillar den vita kalken, har baksidan fått behålla denna som kontrast mot det svarta korsvirket.”


Den (från begynnelsen lilla!) längan byggdes med största sannolikhet någon i mitten av 1800-talet. Då var den ett fattigt torp med ett rum och kök och en liten lagård för en mager ko och kanske, ibland, en hushållsgris. Längan befolkades på den tiden av människor arbetade för hyran på närbelägna Jennyhills gård. (Inom parentes kan berättas att denna byggdes som sommarhus åt hustrun till rik köpman i Ystad. Hon hette Jenny och stället byggdes i engelsk stil, därav Jenny-hill!)
Att dagsverkesplikten så småningom upphävdes i vårt land ska vi väl vara glada för! Och under många år var längan en älskad plats för semestrar och ledig tid. Senare beboddes det under närmre två decennier av en kvinna som varsamt började förvandla och förbättra det gamla huset. Och under 1900-talets sista år såldes huset till nuvarande ägarpar, som vågade språnget att flytta från stad till land.

Kanske bidrog den geografiska belägenheten en smula till modet att byta livstil? Det som bäst kan kallas en rofylld, lantlig idyll, mitt emellan Fyledalens orörda natur och Östersjöns vita stränder, ligger nämligen förvånansvärt nära civilisationen! Den vänliga småstaden Ystad (med torghandel och shoppinggata, krogar och badstränder) når man på ynka tio minuter. Till Malmö och Lund kör man på trekvart. Och luxussmörrebröden på Café Sorgenfri på Knaebostraede i Dronningens by kan man avnjuta inom dryga timmen från det att man blev sugen!

Om jag redan vid första anblicken hade en smula besvär att känna igen mig, blir jag än mer förvirrad (men förtjust!) när jag kliver in! Jag mindes ju en rar liten länga med enkel standard, små, trånga rum, dunkla vrår och lågt i tak…

Nu strör solen ljusstråk över stengolv och vitmålade tak. Att öppna i nock var i sanning en välgärning! Rymden är stor, svängrummet generöst, fönstren många och välplacerade. Och det är mycket lätt att andas!

Så sitter vi en stund vid det stora slagbordet, dricker nybryggt kaffe och äter kanelbullar. Calle (som förutom att skriva, gärna pratar!) berättar ivrigt om de gångna årens renoveringseskapader. Jag lyssnar lika ivrigt och njuter samtidigt av den varma, vänliga och färgstarka stämningen!

”Med stengolvet ville vi skapa en känsla av utomhus inne och funderade länge på det där golvet vi sett i sydliga länder. Stenar i olika färger och storlekar var vad vi sökte, och så småningom fann! Vi slängde ut den gamla murkna köksinredningen, murade öppna skåp i tegel och la bänkskivor av granit. Därefter rev vi bort trätaket för att få höjd, bytte alla vitvaror och lät moderna inslag möta rustika bjälkar och gjutjärnsdetaljer. För värmens skull lät vi installera en ny braskamin. På köpet får vi njuta av synlig eld vid matbordet!”

Också husets vardagsrum har stengolv, eldstad och luftig atmosfär. Bredvid täljstensspisen är den gamla spegeldörren mer tavla än bara dörr! Bakom den finns vedförrådet, vinkällaren och snickarboden – samtliga nödvändiga och nyttiga utrymmen! Och på motsatt vägg leder murade trappsteg till det intima sovloftet…

Den storslagna badsalen (badrum låter alltför trivialt!) har också sin historia. Det lilla utedasset vid husknuten var visserligen lantligt och sött. ”Vi övergav det med vemod” säger Calle.

Den storslagna badsalen (badrum låter alltför trivialt!) har också sin historia. Det lilla utedasset vid husknuten var visserligen lantligt och sött. ”Vi övergav det med vemod” säger Calle. Men att trotsa snöstorm och ösregn med fotogenlykta i handen må vara lantlivsromantisk – särskilt i imperfekt. När avloppsanläggningen äntligen var på plats och bekvämligheterna installerade var lyckan ändå fullkomlig! 

Om än avsett för sinnliga njutningar präglas det ljusa rummet av andlig stillhet. Och jag borde förstås gissat förebilden: ett hus med sakral stämning skall givetvis ha ett kapell! Ett järnfönster med mångfärgade rutor, en ljuskrona som tycks sväva över rummet och ett altare vid själva ”dopfunten” !  Och när man nu när som helst kan ligga i timmar i skållheta skumbad, kan man hänge sig åt den primitiva njutningen att duscha utomhus (bara katten tittar på!) – åtminstone när högsommarhettan dallrar! Avsvalkad tar man sedan siesta hela eftermiddagen i sängen under flädern!

Och när man nu när som helst kan ligga i timmar i skållheta skumbad, kan man hänge sig åt den primitiva njutningen att duscha utomhus (bara katten tittar på!) – åtminstone när högsommarhettan dallrar!

I trädgården finns två stora körsbärsträd, varav ett bär (!) mörkröda bigarråer. Äppelträden är gamla och krokiga och äpplena inte så mumsiga – fastän grisarna äter med förtjusning! Vinbärssaft och krusbärskräm kan man koka om andan faller på. Och i växthuset trängs vindruvor med söta, smakrika tomater. Och om älsklingsträdet brister Calle ut:

”Men framförallt finns VALNÖTSTRÄDET!!! (ack, hur skall man kunna LEVA utan det?) En liten buske har på sex år blivit ett pampigt träd som ger rikligt med nötter att plocka och torka i september. Skörden räcker gott och väl hela vintern med normal förbrukning! Bara KÄNSLAN av att plocka valnötter… suck!”

På Rövarbjerg har djuren en egen liten by. I tre små färgglada hus med tinnar och veranda bor tuppen, hönsen och två sällskapliga smågrisar lyxigt och bekvämt! Frukostägg? Jovisst – men skinkan får hellre komma från Parma!

Avsvalkad tar man sedan siesta hela eftermiddagen i sängen under flädern!

Vyn västerut (beskådas bäst från det nyinredda gästrummet på gaveln!) leder mina tankar mot nordamerikanska prärier med betande buffelhjordar. Om kullarna och fälten berättar Calle vidare:

”Den högsta kullen, Hängebjerg är en gammal hednisk plats där det en gång lär ha legat en fornborg. På hösten och vintern kan man ströva ut över ängarna där det enda man riskerar möta är hjortar, rovfåglar och tystnad. På somrarna ockuperar korna beteshagarna. Från Hängebjergs topp har man en hänförande utsikt över havet, från Ystad i väster och ända bort mot Kåsebergaåsen i öster.

En bit upp över fälten ligger Högestad slott, och mot andra hållet Borries anglosaxiska 1100-talskyrka (som ringer in sabbaten varje lördagskväll) En gång i tiden fanns två kloster på dessa tomter och enligt sägnen fanns också en underjordisk gång på flera kilometer mellan dessa, som munkarna och nunnorna använt när frestelsen trots allt blivit för stor… Dessutom lär ett flertal vikingahövdingar ligga begravda ute på åkrarna, och dessa gravar är idag utmärkta som stenrösen. Dessa är utmärkta husvaktare och har mer än en gång avvärjt direkta hot mot fastigheten i form av vägbygge och alltför många vindkraftverk!”

”Runt vår gröna oas är fälten vida. Ibland växer klargul raps så långt ögat når, ibland vajar vete och råg med tunga ax, och för tankarna till havet, då vinden tar i och fälten böljar med. Solnedgången avnjutes på första parkett från baksidans grillplats. Då skimrar huset i klaraste guldfärg. Himlen också, fast mer åt rött.

En annan favoritupplevelse är när morgondimman lättar under kalla, klara höstdagar (hjälp, jag vill inte flytta…!) eller när hela landskapet bäddas in i gnistrande pudersnö och stjärnhimlen känns nära i vinternatten…”

Ett kärleksbrev till ett hus och plats och ett liv är det utan minsta tvekan. Och tänk om det skulle slumpa sig så, att Du själv blir handlöst förälskad? Då kanske Du inkluderar en späd liten valnötsplanta i Ditt bud?

Bostad ca 135 kvm. Uthus ca 35 kvm. Gästrum på uthusgavel ca 10 kvm. Tomt, 1.254 kvm. 1.950.000:- eller bästa bud. 1.950.000:- eller bästa bud