Hur vi fann vår plats på jorden

Mat- och vinodysséer kors och tvärs genom Europa – så har våra semestrar tillbringats det senaste decenniet. Denna gång for vi, efter en överdos av wienerschnitzel och vykortsvackra alper i Salzburgstrakten genom Dolomiterna. Siktet var ställt på Venedig. Där hade jag varit en endaste gång som liten flicka, där smakade jag pizza för första gången och fick ett rosa korallhalsband av min pappa…

Kvällen var ljum på Zatterekajen. Spagetti con vongole, en Limoncello efter maten… Vi hade gärna stannar längre om det inte varit för hettan och hundratusen amerikanska turister…  Vi längtade efter hav och bad – men inte vid den flacka adriatiska kusten. Nu lockade Medelhavet.

Så tvärade vi över det italienska låret och anlände till La Spezia sent om eftermiddagen. Var skulle vi bo? I någon liten by vid havet vore mysigt... På kartan läste jag: ” Riomaggiore”. Vernazza. Monterosso al Mare. (Att detta var de berömda Cinque Terrebyarna hade jag i ögonblicket ingen aning om…) Lämnade motorvägen, följde Via Aurelia (en av Italiens vägar som stammar från romersk tid) som slingrar högt i bergen ovanför kustlinjen. Vägen blev smalare och smalare, bergen brantare. Det började skymma… Att i mörker för första gången stifta bekantskap med de liguriska bergsvägarna – med bergvägg på ena sidan och tvärbrant stup på den andra främjade knappast familjefriden. (Maken körde, jag pep och skrek…) I timmar letade vi efter motorvägsskylten.

Så, äntligen!  ”Sestri Levante”- dit åker vi! Klockan närmade sig elva. Trötta och hungriga svänger vi av från autostradan. Gatlopp längs strandpromenaden, finner till slut ett hotell (dyrt och inte särskilt märkvärdigt, som merparten av italienska hotell vid kusten), får ett litet, kvavt rum. Kan man trots den sena timmen fortfarande få något att äta? Jodå, det kunde man. En stor tallrik trofie med pesto genovese blir vår första minnesvärda måltid i Ligurien. Natten var sammetssvart. Vågorna slog mot stranden nedanför.

För mer än ett decennium sedan fann vi så vårt första hus i Velva.... ”Posizione soleggiata, vista aperta”, stod det i mäklarens prospekt. ”Soligt läge, öppna vyer”!

Och visst var det läget som i förstone förförde. Utsikten från balkongen, där solen syns från ögonblicket den stiger över bergskammen till dess den rundar husgaveln när det skymmer är slående! Men också själva huset fångade våra hjärtan. Litet och robust med tjocka stenväggar, en idealisk planlösning för två. Och under tio år fyllde det lilla huset mer än väl våra behov av vila och avkoppling på ledig tid. Men en önskan om att tillbringa mer tid i Velva, kanske rentav bosätta oss såsmåningom, växte sig starkare och starkare. Och då skulle vi behöva ett större hus. Där skulle rymmas en verkstad för maken och ett kontor för undertecknad (som i tysthet närde drömmen om att få saluföra italienska hus mot den skandinaviska marknaden). Kanske borde det finnas plats en extra lägenhet för uthyrning eller privata gäster? Och tänk om vi kunde finna något med utsikt mot havet? Vi tittade oss omkring i närliggande byar. Skärskådade avskilt belägna gårdar och hus, med och utan renoveringsbehov.

Men… vi ville ju vara i just Velva. Här hade vi rotat oss. Här hade vi fått goda vänner och kände oss hemma. Vi började misströsta så smått.

Då blev vårt närmsta grannhus, som stått tomt i minst trettio år, till salu. Ett månghundraårigt f.d kloster i fyra plan i… behov av uppfräschning. Vi tvekande inför den massiva insatsen som krävdes för att försätta huset i beboligt skick. Då grep ödet in.

När jag var barn och tonåring tyckte jag mycket om att teckna och måla. Naiva små alster som jag sparat i en låda på vinden, vilken jag av en händelse fick för mig att sortera. Bland teckningarna fanns en målning föreställande mina drömmars hus.

Fyra våningar. Grund av synlig sten. Eldstäder. Förbluffad betraktade jag teckningen. Jag hade ju ritat ett liguriskt hus. Och inte vilket hus som helst. Jag hade ritat min egen framtid.

Vi vågade språnget. Nu har vi en bekväm och vacker (tycker vi själva!) bostad på ett av de fyra planen. Elden brinner i spisen om vintern. Vårdträdet är ett kakiplommon med mörkgrönt bladverk. Och från terrassen kan vi inte se oss mätta på utsikten mot havet.